För länge sedan, när människan levde i förhistorisk tid, fanns inget språk. Mänskliga ljud begränsades till grymtningar, skratt, nysningar och hicka.
Under denna tid levde en man som var djupt andlig och känslig. Han var outsägligt frustrerad. En dag kände han instinktivt att han måste göra en lång resa. Han började vandra och gick i veckor utan något medvetet mål, men trots det tvekade han aldrig i sitt vägval. Efter att ha vandrat en lång tid kom han fram till ett berg, en krona bland världens berg. Det kändes som en majestätisk uppenbarelse för honom.
Alla svårigheter han mött under sin resa blev till intet vid synen av detta mammutliknande topografiska fenomen. Han började klättra uppför detta berg, utan mat och vatten. De värsta tänkbara väderförhållandena trotsade han. Hans väg mot toppen var en långsam, fruktansvärd upplevelse.
Till slut, med ett djupt andetag och med sina absolut sista krafter, drog han sig upp på toppen av den högsta punkten. Där uppe på en liten klippa föll han ihop. Han låg där medvetslös och svävade mellan liv och död i flera dagar.
Till slut vaknade han upp ur sin dvala. När han öppnade ögonen och långsamt lyfte sitt huvud, möte honom den mest fantastiska syn. I varje riktning fanns ett ymnighetshorn av ren skönhet. Mjukt böljande kullar med lekfullt ringlande bäckar så långt hans öga kunde nå. Färgsprakande löv i oändliga mönster dekorerade vyn. Han såg sjöar, klara som kristall, klippiga bergskedjor och gröna ängar. Allt detta fick honom att i kropp och själ känna sig renad och vederkvickt, och det storligen och på djupet. I denna historiska stund öppnades hans mun, i ett ögonblick av total frihet och självförverkligande skrek han, fullständigt ojämförligt, hämningslöst, ut över världen
– GAGEEGO!
Långt nedanför gick en pojke förbi, kikade nyfiket upp och sa:
– Va?
Han hade uttalat det andra ordet.